ebbabillström

Igår var jag på Pustervik och lyssnade på Mattias Alkberg. Vi sitter utanför och väntar på att konserten ska börja och när vi kliver in på läktaren säger Mattias "Välkommen till Lule" och den mosiga, blödiga känslan innfinner sig i min kropp på en sekund. Det är asviktigt för mig. Att inte behöva känna mig så långt hemifrån, trots att jag rent geografiskt befinner mig ungefär 120 mil därifrån. 

 

För det jag kanske saknar allra mest (om en bortser från min familj, såklart) är kulturlivet i norr. I Lules kulturbubbla känner jag mig både välkommen och delaktig och mycket känslomässigt engagerad. Referens: Ni vet den där känslan när nån sjunger om en plats/tid/person/sak en har starka band till och hur mycket det kan kännas, eller hur? Sen lägger en till ett lager av att dessa låtskrivare/poeter/artister/konstnärer faktiskt är vanliga människor men som sliter extra hårt för ett existerande kulturliv i ens stad. Dessutom lyckas en stöta på dessa titt som tätt, vänner, bekanta, vänners vänner, kollegor, på stan och nån kompis förälder.

 

Det är så fint att känna tillhörighet till detta trots att jag befinner mig i Göteborg (stan där alla esteter från Lule födda efter 1985 numera bor, typ) Och lyxen att det faktiskt kommer spelningar titt som tätt med artister/band från norr. I November ska jag se Zacke som sjunger om Skurholmsrondellen, mammas nya kille och staden och stadsdelen som står i mitt pass. 

 

Här kommer lite bra norrländsk musikexport: 

 

 

Puss och kram!